Det löser sig, sa mannen som sket i vasken.

Sist jag bloggade var den tjugosjätte augusti. Dagen efter att jag hade börjat ettan på gymnasiet. Sedan dess har det hänt en del saker. Några stora och några små. Dagen efter den senaste bloggdagen fick jag reda på att jag skulle en vecka senare fara till fjälls och vandra med min friluftsklass. Jag blev himla förvånad och lite ängslig över hur det skulle gå. När jag sedan upptäckte att vi skulle vara borta under kulturnatten greps mitt inre av en lättare kris. Det fick ju absolut inte hända. Vi skulle ju uppträda och vi hade ju tränat så hårt och jag kunde ju inte vara borta! Så jag fick flura och flura och kom fram till att nä, jag kunde inte följa på resan. Och då var det lite som att allt kändes lättare. Jag började tänka på allt jag skulle kunna göra och folk jag kunde vara med och det kändes skönt. Men sedan ringde min mor och på idén att hon och min far skulle komma och hämta mig på lördag morgon så jag hann hem i tid till kulturnatten. Jaha, tänkte jag. Och började ställa om mig igen till att det skulle bli kul att fara. 

På onsdagmorgonen klev jag upp kvart över fem, joxade i ordning allt och satte mig i Elinas bil som stod utanför min dörr kvart i sex.  Tåget började rulla mot Kiruna vid kvart över sex och jag sov inget på vägen. Men på bussen slocknade jag typ direkt. När vi kom fram till Nikkaluokta började vi gå, eller vandra som det heter, mot båten som skulle ta oss över en sjö. Ca sex kilometer. Typ ganska platt rak stenig väg. Rätt behagligt.


Men när vi hade klivit av båten rätt in i en skog började jag ana oråd. Vi skulle inte gå efter en led, utan fyra kilometer i rätt kraftig uppåtlutning i en skog med fet mossa som gjorde det fruktansvärt jobbigt att gå. I slutet av den dagen brände varenda steg jag tog. Bättre blev det inte av regnet som ständigt droppade ner på oss. När vi tillslut som fram till platsen där tälten skulle slås upp var jag helt slut. Så vi slog upp tältet, i regnet, och sen började vi knapra kalla plättar med hallonsylt. Tappara Tesso hade med sig en hel flaska med sylt :) Och sen var det liksom läggdags. Det var fruktansvärt kallt, och himla blött. I min sovsäck hade det kommit in en massa vatten och jag låg och huttrade av köld. Den kvällen vill jag faktiskt helst av allt glömma. Den var så himla jobbig, och jag ville bara hem. Till råga på allt möttes vi av detta när vi vaknade:

Snö! Inte undra på att jag hade frusit som en nakenhund i en frys.

På torsdagen var det tänkt att vi skulle vandra hela dagen runt ett berg, sova i tält i naturen en natt till och sedan på fredagen gå till Kebne fjällstation. Men vår käre lärare gav oss det bästa beskedet någonsin den morgonen. Det var så kasst väder att vi skulle gå direkt till fjällstationen redan på torsdagen. SÅ fruktansvärt skönt. Hela den dagen gjorde mitt liv lite ljusare. Visst var det jobbigt att vandra drygt en och en halv mil, men det var så underbart att kliva in i en bastu när man kom fram för att sedan laga mat på en riktig spis. Under torsdagens vandrande hade en briljant idé skapats i mitt huvud. Jag skulle fara hem redan på fredagen. Då skulle jag ju komma hem redan på fredag kväll och vara utvilad och allt inför kulturnatten! Och se, det fick jag. Så jag gick upp i ottan på fredagen och vandrade ensam till båten, och sedan vidare till Nikkaluokta. Där mötte jag brodern och hans klassvänner som skulle bestiga Kebne och nåt annat berg. Kändes grymt skönt att vara påväg hem. På tåget lyssnade jag på Killers och Säkert!, åt godis och slumrade. Helgött. Somnade jättetidigt och sov tolv timmar den natten. Himla skönt. 
(Shit vilken lång sammanfattning av min lilla resa.)

En väldigt mörk och lite otrevlig bild får visa vad jag bar på kroppen under de tre dagar som jag kilade runt i fjällen. Ibland ersatte dock en turkos regnjacka i gallon (matchandes byxorna) den röda jackan som jag har här på bilden. Extremt snitsigt.

Lördagen den sjätte september tvåtusenåtta var dagen. Och jag och mina kära vänner som bildar dansgruppen Salut skulle ha vårat första uppträdande. Jag var sjukt nervös och hoppig och studsig hela dagen. Men båda framträdandena gick ändå ganska bra. Fast det kändes som att det första inte riktigt gilldes. Det var mycket fler folk på kvällen och kollade. Och vi fick dansa på tegelgolv. Det var sannerligen extraordinärt. Men det gick ändå ganska bra och jag kände mig nöjd och stolt över det vi hade gjort. Sen blev det dusch och fixning av diverse kroppsdelar hos Hanna, innan vi begav oss in i natten fylld av kultur.

Kulturnatten var väldigt nice må jag säga. Vi såg Hoochies, Populärverksamheten och Exiled. Blev glatt överraskad alla gånger tror jag. Himla kul. Men faktiskt har jag inte en enda bild från den kvällen. Det hade ju varit kul att ha men jag är rätt seg på att fota, inte som elin som då och då pillar upp sin kamera från den proppfulla väskan och fotar vilt omkring sig. Kanske skulle jag köpa en egen, ny digitalkamera? Har ni något tips? Eller just det, det är klart ni inte har. Ni är ju anonyma kommenterar-inte-bloggar-läsare. Hade glömt. Förlåt.
Men om det nu skulle vara så att ni får en snilleblixt och tänker "nu ska jag kommentera moas blogg!" Så får ni gärna knappra in en rekordelig kameramodell där nere där det står "kommentarer" Ok?

Tack för mig och hej.