Then take me disappearing through the smoke rings of my mind.
Idag gick jag en promenad. En skön en. Inte en såndär flåsig i rask takt med armarna vilt svängande fram och tillbaka vid sidorna. En tjocktröja, jeans och ett par tygskor, och Håkan i öronen. Det är de bästa promenaderna. Himlen var dessutom helt blå och solen lyste och träden var fina.
Under min färd stötte jag på lite olika dofter. Vissa var goda, vissa mindre goda. Jag kunde dofta doften av höst, köttfärssås, asfalt, sol, kanin och eldrök. Lite valmobröddoft också, som jag köpte på Ica. Brödet alltså. Köpte jag på Ica. Ej doften.
Nu ska jag
skriva en liten sak
som jag ibland
stör mig på
Varför skriver
man så här
när man gör dikter?
För visst
är det lite
irriterande
när jag skriver
såhär?
Men ibland
finns det
såklart undantag
Men jag tror
att jag
överhuvudtaget
har lite
svårt
för poesi.
När flickan
eller pojken
står där uppe
på scenen
och stönar
fram en dikt de
skrev
när deras hjärta
blev pressat
mellan två
klippblock.
När jag
skrev "stönar fram"
menar jag
det där
sättet de
pratar på.
Liksom "rapar"
(alltså som i RAP
ni vet, Jay-Z, ej
luftrap om jag säger så)
fram sin text
med sorg
i ögonen
och i ögonbrynen
Förstår ni?
Jag har svårt.
För sådant.
För poesi.
Kan någon
Snälla
Ge mig bra
Poesi?
Jag gillar poesi! Don't mobbink.
Jag vet :) nä, emn det gör ju jag också. Har bara svårt att finna bra sådan! Allt känns bara som att "ju djupare, desto mer poesi" fattar liksom inte grejen med att skriva saker man själv inte förstår, bara för att det är poesi. Fattar du hur jag tänker?
