Det löser sig, sa mannen som sket i vasken.

När jag vaknade imorse och tittade ut genom fönstret, möttes jag av bländande vit snö över hela gården och en sol som gjorde att allt glittrade. Det var så fantastiskt fint, och det är vid såna tillfällen som jag inser hur vacker världen kan vara. Snön, som gör att allt blir lite lite ljusare, får mig att önska att jag levt på femtiotalet och att pappa hade täljt en kälke åt mig eller nåt.  Att allt jag önskade mig i julklapp var just den där kälken och snö på julafton, precis som Lotta på bråkmakargatan önskade sig i någon av filmerna om henne.

Alla Astrid Lindgrens filmer är så fint gjorda. Man blir himla inspirerad av att se alla Lottas fina små klänningar och Madickens långa fladdriga hår uppsatt i en fin rosett. Känner nu atty hela jag uppfylls av en längtan att slå in massa julklappar och lacka igen dem med lack som luktar så gott. För nästan inget får mig att tänka så mycket på julen som när jag tänker på Lottas gran-fynd som hon gjorde på gatan, eller när Madicken och Lisabet kommer uppsmygande i sina nattlinnen på morgonen och utbrister "God jul mamma!". Helt fantastiskt.