Det löser sig, sa mannen som sket i vasken.

Oj oj oj. Idag är det första advent. Jag har gjort en marsipangris och ätit diverse sötsaker. Jag var också med jakob hos hans pappa som bjöd på fantastiskt goda saker. Bland annat egengjorda biskvier som liksom smälte på tungan. Jag var tvungen att uttrycka min lycka över detta goda och tänkte säga att "det här var fantastiskt gott!" Men hejdade mig när jag kom på att jag hade använt ordet fantastiskt väldigt mycket. Så istället hörde jag migsjälv säga:  "Det här var fan... väldigt gott." Jag svär annars väldigt sällan. Måste låtit mycket märkligt när jag liksom sa det så tveksamt för jag började ju säga ordet fantastiskt men avbröt mig mitt i.

I förrgår älskade jag den norrländska vintern. Men idag är jag lite mer skeptisk när det regnar och vatten tränger in i mina skinnskor. Lustigt hu vädret gör som det vill. Inte så ofta som jag vill. Eller jo, hösten var himla fin. Det regnade ju nästan ingenting på hela hösten! En riktig röd-gul-höst var det. Fan... väldigt fint.