So long grundskola!
Nu är allt fritt. nu kan ingen säga åt mig att gå i skolan. Iallafall ingen lag eller riksdag eller vad det nu är som styr detta land. Skolavslutningen fylldes av ett fint tal av elevrådsordföranden, Oscar som går i min klass, (förlåt, gick i min klass) han var faktiskt jättebra. Ett personligt och fint tal var det, inte det gamla vanliga "nu är det dags för sommarlov tjoho tack rektorn"-talet som vanligtvis brukar hållas av våra entuastiska elevrådsordföranden..
Sång av kör och vokalensemble, och från mig och Hanna. Alltså vi sjöng inte samtidigt. Hanna sjöng först en Enya-låt, men i lite skönare stuk, typ rockigt.
Och jag sjöng Visa vid Vindens Ängar. Det är en av mina favoritsommarvisor. Men jag är ganska hes så jag kan tänka mig att det lät lite kraxigt, men jag hoppas det gick bra ändå. Sedan läste vår svenskalärare upp en novell eller vad det nu heter från nationella som en i min klass har skrivit. Jag har hört den förut men nu blev den väldigt stark för många och vi började gråta. Sedan var det svårt att sluta. Men det var en fin avslutning som avslutades med kramring och fotografering. Sen bar det av hem till fika och sol-lapning.
Hanna sjunger.
Jag sjunger.
Sorry för kassa bilder. Men det är allt jag har att erbjuda!
På skolavslutningen hade jag på mig en klänning som min kära mor har sytt åt mig.
Tyget är från min mammas farmors butik som hon ägde när hon levde. Det är egentligen ett gardintyg tror jag, men visst passade det utmärkt som tyg till klänning också? Jag blev så himla nöjd.
Armbandet som jag har på mig är också från mammas farmor. Hennes namn är ingraverat i spännet. Jag fick det av min moster på min konfirmation. Det är så fint.
Till detta hade jag mina nya skor som jag köpte på kupan för endast tjugofem kronor.
Men de var ganska trasiga och slitna och inte så värst sköna. Men om man köper ett par snygga skor för tjugofem kronor får man väl lida lite pin.
Förutom mina kusinvitaminer, mormor och morfar och farmor väntade tre klänningar på mig där hemma.
Min granne, som även är mormor & morfars vän, hade dem i sin ungdom. Jag blev förälskad direkt. Och jag fick dem! Är det inte helt underbart? Jag älskar när damer är villiga att ge mig sina gamla kläder.
Den gröna och den rosa klänningen passar mig bra men den vita är på tok för liten! Det kändes lite småjobbigt när dragkedjan var omöjlig att dra upp. För den var helt underbar. Tyget vill man bara pussa på för det är så fint!
Nä, nu ska jag ta mig i jättekragen och sluta agera modebloggare och släpa mig in i en dusch för jag är allt annat än fräsh för tillfället. Sen vankas det lite mat och umgänge med den numera gamla klassen.
Sång av kör och vokalensemble, och från mig och Hanna. Alltså vi sjöng inte samtidigt. Hanna sjöng först en Enya-låt, men i lite skönare stuk, typ rockigt.
Och jag sjöng Visa vid Vindens Ängar. Det är en av mina favoritsommarvisor. Men jag är ganska hes så jag kan tänka mig att det lät lite kraxigt, men jag hoppas det gick bra ändå. Sedan läste vår svenskalärare upp en novell eller vad det nu heter från nationella som en i min klass har skrivit. Jag har hört den förut men nu blev den väldigt stark för många och vi började gråta. Sedan var det svårt att sluta. Men det var en fin avslutning som avslutades med kramring och fotografering. Sen bar det av hem till fika och sol-lapning.
Hanna sjunger.
Jag sjunger.
Sorry för kassa bilder. Men det är allt jag har att erbjuda!
På skolavslutningen hade jag på mig en klänning som min kära mor har sytt åt mig.
Tyget är från min mammas farmors butik som hon ägde när hon levde. Det är egentligen ett gardintyg tror jag, men visst passade det utmärkt som tyg till klänning också? Jag blev så himla nöjd.
Armbandet som jag har på mig är också från mammas farmor. Hennes namn är ingraverat i spännet. Jag fick det av min moster på min konfirmation. Det är så fint.
Till detta hade jag mina nya skor som jag köpte på kupan för endast tjugofem kronor.
Men de var ganska trasiga och slitna och inte så värst sköna. Men om man köper ett par snygga skor för tjugofem kronor får man väl lida lite pin.
Förutom mina kusinvitaminer, mormor och morfar och farmor väntade tre klänningar på mig där hemma.
Min granne, som även är mormor & morfars vän, hade dem i sin ungdom. Jag blev förälskad direkt. Och jag fick dem! Är det inte helt underbart? Jag älskar när damer är villiga att ge mig sina gamla kläder.
Den gröna och den rosa klänningen passar mig bra men den vita är på tok för liten! Det kändes lite småjobbigt när dragkedjan var omöjlig att dra upp. För den var helt underbar. Tyget vill man bara pussa på för det är så fint!
Nä, nu ska jag ta mig i jättekragen och sluta agera modebloggare och släpa mig in i en dusch för jag är allt annat än fräsh för tillfället. Sen vankas det lite mat och umgänge med den numera gamla klassen.
Kommentarer
Trackback
