Det löser sig, sa mannen som sket i vasken.

Jag hade fjorton små besökare igår. Eller stora. Vem vet? Vem kommer någonsin få veta om ni inte kommenterar? Ingen, that´s who.

Helgen var väldigt mysig och god med mina bästa vänner i stugan. Fin avslutning på detta sommarlov som jag imorgon aldrig kommer få tillbaka. Då är sommarlovet slut förevigt och evigt och evigt. Lördag och söndag var iallafall väldigt fina dagar. Vi gjorde mat som var god och gjorde mig mätt och sen joxade vi runt lite och snackade om lite allt. Efter det tände jag brasan i bastun och det blev en fin brasa. Sen satt vi på bryggan och såg på solen när den gick ner litegranna. Och på ett par hundar som sprang lite längre bort. Då blev vi lite rädda och avlägsnade oss lite därifrån. När mörkret hade lagt sig var bastun varm och skön och vi kröp in i den. Eller vi gick in helt raklånga. Ingen mening att krypa när man kan gå raklång. Jag var den enda som vågade doppa hela kroppen i havet. Underligt för det var fruktansvärt skönt och inte så jättesärskilt kallt. Sen fikade vi. Och sen kallade pratet på oss och vi gav oss hän och pratade tills vi var tomma. Så det tog ganska lång tid. På morgonen skjutsade jag över Elin till fastlandet med briljanta båt-kunskaper och kom tillbaka och tog i bryggan med hjälp av mina hopp-i-land-kallar Elina och Klara. Sen gick vi upp till stugan och sov knappa två timmar till. Sen blev jag väckt av ett plötsligt ringade från min telefon. Det var min far som ringde. Jag tror mitt hjärta bankade jättehårt i typ en minut efter det för att jag vart så rädd när det började ringa. Sen gjorde vi mat och sen fixade vi lite och sen for vi hem. Och jag använde mina briljanta båt-kunskaper ännu en gång och det gick briljant.


Vi åt smultron. Det var smarrigt. Och det fanns hur mycket som helst.